1984 var inte bara året då jag fyllde tolv år. Det var också året då Kaj Kindvall lät radioprogrammet Poporama gå i graven för att ge plats åt Tracks, P3:s topplisteprogram som firar 25-årsjubileum denna höst. Jag satt klistrad vid radioapparaten varje lördagseftermiddag och höll tummarna för att någon av mina idoler skulle bli presenterad som veckans nummer 1 eller veckans "raket". Det hände titt som tätt att jag fick anledning att jubla, bland annat den allra första veckan, då Alphaville hamnade överst med Sounds Like a Melody, uppföljaren till jättehiten Big in Japan. Master and Servant med Depeche Mode, Alphavilles tredje stora hit Forever young och Band Aids Do They Know It's Christmas?[1] var andra favoritlåtar som nådde förstaplatsen på listan.
För det mesta fastnade dock mina låtar någonstans på vägen mot toppen utan att någonsin komma ända fram. Bara för att ge några exempel kan jag nämna Thompson Twins med Lay Your Hands on Me[2], Tears for Fears med Shout, Ultravox med Love's Great Adventure, Depeche Mode med Blasphemous Rumours och Nik Kershaw med The Riddle. Den sistnämnda låten anser jag vara en av de snyggaste poplåtar som någonsin snickrats ihop,[3] nästan (men bara nästan) i klass med You're the One That I Want med John Travolta & Olivia Newton-John.
Under de närmaste åren fortsatte jag att lyssna på liknande musik, exempelvis Depeche Mode igen med klassikerna Shake the Disease och Stripped, Sting med Russians, norska A-Ha med The Sun Always Shines on TV (Take On Me var aldrig någon personlig favorit) och Eurythmics med There Must Be An Angel.
1985 fick eurodiscon sitt stora genombrott i Sverige med artister som tyska Modern Talking, Fancy, Bad Boys Blue och Sandra, rumänen Michael Cretu, österrikaren Falco och italienska band som Scotch och Baltimora. Få vill idag kännas vid att de någonsin befattat sig med eurodiscon, men jag erkänner utan omsvep att jag en gång i tiden var förtjust i dängor som Slice Me Nice med Fancy, Tarzan Boy med Baltimora, Delirio Mind med Scotch och Rock Me Amadeus med Falco. Falcos låt tycker jag står sig än idag, men i övrigt känns det mesta i den här genren hopplöst daterat. Mycket riktigt hade de flesta av banden ganska korta karriärer och försvann snabbt i glömska.[4]
1987 tog min musiksmak en dramatisk vändning. Jag fortsatte att lyssna på Tracks precis som tidigare, men en klasskamrat gjorde mig uppmärksam på att det finns mer än topplistemusik därute. Lilla Bommen var programmet man skulle lyssna på om man ville få tips på mer alternativ pop och rock. Precis som Tracks höll sig Bommen med en topplista, Spränglistan kallad. Jag minns inte mycket av vad som låg på Spränglistan, men så mycket kommer jag ihåg att två av listettorna hette Birthday med Björks gamla band Sugarcubes och This corrosion med Sisters of Mercy. Själv föll jag mer för The Mission och The Cure, och det blev sedemera besök på konserter med båda dessa band. Björk förälskade jag mig i långt senare, och Sisters of Mercy var jag aldrig speciellt förtjust i.
(När jag får tid och lust kommer jag att fylla på med mer information.)
[1] Mot slutet sjunger de "Feed the world", men jag trodde i min enfald att de sjöng "Window oooooh". Notera för övrigt att könsfördelningen i låten är ungefär lika jämn som i ett genomsnittligt belgiskt serieäventyr.
[2] Det finns två varianter på refrängen. Personligen anser jag att varianten i det länkade klippet är den klart bättre, vilket också är anledningen till att jag valde just detta klipp. I de flesta versionerna av låten använder bandet den andra varianten.
[3] Innan ni skäller på mig vill jag påpeka att Jonas Berggren i Ace of Base rankar The Look of Love med ABC som tidernas bästa poplåt. Bara så att ni vet.
[4] Modern Talking är ett lysande undantag[5] och ska tydligen vara det mest framgångsrika tyska popbandet genom tiderna (enligt Wikipedia). Den uppgiften gör nog en och annan läsare frestad att fälla en bitsk kommentar angående tyskars brist på smak. Tänk dock på att vi själva hyser storsäljande artister av minst sagt tvivelaktig kvalitet, till exempel Tomas Ledin och Per Gessle. Dieter Bohlen i Modern Talking har för övrigt lyckats göra sig ett namn på egen hand som framgångsrik låtskrivare, producent och jurymedlem i tyskarnas motsvarighet till Idol.
[5] Här använder jag inte ordet "lysande" i betydelsen "högklassigt". Detta är för övrigt mitt livs första fotnot till en fotnot.